Bror, rymden och döden

Jag lägger mig i äldsta sonens säng med boken i hand, ”När bror dör” av Emilia Aalto.

Sonen har skippat lunchsömnen för vakenvila och har fullt upp med att bygga världens största sopbil av lego. Han märker inte ens att jag är i rummet. Jag öppnar boken och börjar läsa, den visar sig bli väldigt svår att lägga ner.

Bara ibland lyckas jag stanna upp, för att fota en sida eller några meningar som träffat mer precist. Det är poesi men inte riktigt, det är något mellanting. Ett brandtal på en demonstration möter en djup kärleksförklaring.

”umgängeskretsen
krymper
befläckas av folk
som kallar sig bröder
men sällan tvekar
att mata varandra
till duvorna”

Aaltos bok är en hyllning, en tragedi, ett brinnande manifest för en bror som kunde varit jag, mina bröder, mina vänner. En pojke som hamnar fel, fortsätter fel, vill rätt men manglas ner och ut av en inhuman och byråkratisk maskin som inte har utrymme för de som inte passar in i en ouppnåelig mall. Det är historien om sjukdom och missbruk som nästan varenda svensk känner till, den finns i för många familjer och bekantskapskretsar. Det är berättelsen om en nedåtgående spiral, utan chans till minsta fotfäste eller möjlighet att sakta ner fallet.

Snart kan jag inte längre stanna upp i läsandet, det finns ingen plats i texten att andas, att fota en snygg formulering. Det är ett enda stort tryck över bröstet, tårar av ilska och desperation i ögonen. Broderns resa ner i mörkret går i en så rasande takt att orden börjar flyta ihop.

Jag tvingar mig själv att vända bort blicken för att få en paus. Min son har stannat upp i sin lek, han har hittat sin napp och krupit upp så han kan se över min axel. Jag är tacksam över att han inte är läskunnig, tacksam för att jag själv är det. Innan vakenvilan är över har jag tagit mig genom bokens alla 235 sidor.

Vi klär på oss för att gå ut och leka i snön. Jag drar min son på en pulka bakom mig och lyckas inte tänka på annat än boken. Bokens titel skvallrar om slutet för brodern, vilket kanske är vad som fått mig att dra ut på läsandet. Utöver mina egna erfarenheter med människor nära mig som varit för sjuka för att kunna få den hjälp som krävs för att bli friska, så är min relation till döden inte den enklaste.

På den snöbeklädda lekplatsen är det bara vi. Det är mörkt, kallt och öde. En ensam stjärna syns på kvällshimlen. Jag frågar min son om han kan se den, han vänder blicken mot skyn och söker.

– Visst är det fint med stjärnor? Jag gillar rymden, din mamma tycker rymden är lite läskig men jag tycker om den. Där finns solen, alla stjärnorna och planeterna, säger jag till honom.

Jag tänker på rymden och döden. De har alltid gått hand i hand för mig. Rymden agerar som en barriär som håller dödsångesten borta. I allt det oändliga, i det ofattbara och gränslösa, så finns vi. Så finns jag. Med mitt liv och allt vad det innebär. Det är skäl nog att leva, att vårda det vi har, att känna syfte.

I ”Liftarens guide till galaxen” av Douglas Adams utsätts en man vid namn Zaphod för ett tortyrredskap, en maskin som visar en vilken liten och betydelselös plats man har i skapelsens oändlighet. Den vetskapen är ämnad att krossa allt man är och omintetgöra en. Men Zaphod kliver istället ut ur maskinen med ett leende, för vad istället såg var att han är det viktigaste som finns. I det stora hela, i det oändliga, finns han.

Jag undrar om den där universiella mittpunkten kan vara någon annan. En bror.

– Jag tycker rymden är fint, där finns bananmånen, säger min son.

Bakom träden, bortom hans synfält, döljer sig en skinande fullmåne. Jag pekar inte ut den för honom.