De ser barnen leka och hoppas på massmord

En mörk vinterkväll i 90-talets början, när jag bara var en liten pojke, upptäckte jag att det som är oskyldigt för en själv kan ingjuta skräck i andra.

Vi var ensamma hemma hos mig, jag och en av mina första vänner i Sverige. Vi vandrade runt i den mörka lägenheten och lekte med en ny pryl som min vän fått av sina föräldrar. En liten penna i metall med en knapp på sidan, och när man tryckte på knappen så sköt den ut en röd laser. Vi följde den röda pricken upp längs väggar och tak. Och när nyfikenheten tog över ville vi utforska exakt hur långt laserpennan kunde nå. Så vi lyste med den tvärs över den stora innergården, in genom fönstren i andra lägenheter. Vi lyste in där det var släckt så vi kunde se lasern tydligt. När vi stått där och lekt en stund ringde det på dörren.

Jag öppnade dörren och möttes av en man som var röd av ilska, och kanske rädsla, i ansiktet. När han såg att jag bara var ett litet barn så gjorde han en enorm ansträngning att hålla tillbaka sina känslor. Mellan sammanbitna tänder förklarade han att man inte fick lysa in genom andras fönster, en laserpenna är inget man ska leka med, inte i dessa tider. Vi förstod inte, men lovade att inte göra om det. Det tog många år innan jag fattade vad vi utsatt den stackars mannen för.

En mörk vinterkväll i början av 2025, jag ligger i soffan och slötittar på Tiktok. Mina barn sover tungt i sina rum efter en lång dag på förskolan. Tiktoks algoritm har korrekt identifierat mig som någon med kurdisk bakgrund, så den levererar en video från en kurdisk förening i en mellanstor svensk stad. Föreningen har abonnerat ett lekland för medlemmarna, lyckliga barn rusar in genom grindarna till leklandet. De skrattar, hoppar, dansar. Men det som är en glädjens dag för dessa oskyldiga barn är något helt annat för de som hittat till kommentarerna.

Hundratals personer har hittat till videon med lekande barn som råkar ha mörkare drag och deras omedelbara respons är att bemöta det med vad som bara kan beskrivas som terror. Kränkande och nedsättande glåpord varvas med direkta förhoppningar om att barnen ska bli offer för massmord och terrordåd.

En handfull försöker mana till sans, ifrågasätter de hundratals andra som fyller ytan med sitt hat. De besvaras med mer hat. Jag försöker anmäla de grövsta kommentarerna, men techplattformarnas moderering är i de bästa fall bristfällig och i de värsta fall rent av skadlig. Några kommentarer raderas, men det är droppar i ett hav.

En av de som skriver hatiska kommentarer engagerar sig mer än andra. Jag bestämmer mig för att ta reda på mer om personen, vad det kan vara som ligger bakom att den svarar på bilder på lekande barn med förhoppningar om massmord. Han heter Isak.

Isak är i tonåren, han och hans vänner är fotbollsintresserade, han håller på Djurgården. På Isaks egna Tiktok varvar han bilder från fotbollsläktaren med bilder på hundar och vänner. En snusdosa och energidryck är hans frukost på väg till skolan. Isak har det gott ställt, han bor i en bra del av Stockholm och verkar ha roligt ihop med sina vänner. De åker ned för en istäckt backe, de gör grimaser i varandras videor och är som unga ska få vara. Lekfulla och lyckliga.

När Isak ser barnen i den kurdiska föreningens video så rusar han till kommentarsfältet för att skriva att det som behövs nu är ett rasistiskt motiverat massmord. Fler än hundra andra ger kommentaren ett uppmuntrande hjärta.

När jag lyckats samla ihop en bild av Isak skriver jag direkt till honom själv. Jag berättar för honom att han inte är anonym, att jag vill att han förklarar varför han skriver som han gör. Jag vill att han ska veta att vi är människor, jag vill att han ska känna att det han gör ingjuter skräck i andra. Isak skrattar åt mig.

Vid det här laget är vi alla vana vid den responsen när man ifrågasätter någons rasistiska yttringar på nätet. Men jag ger mig inte, jag återupprepar min anmodan som ett mantra. Prata med mig, jag är en människa av kött och blod.

Till slut skriver han. Sent på natten, när jag egentligen borde ligga bredvid ett slumrande barn. Jag stannar uppe för att svara Isak. Till en början är han avfärdande, jag är en knäppis som lägger tid på detta. Men allvaret sjunker in efter ett tag när jag vägrar ge mig. Han försöker hota mig till tystnad genom att berätta att han nog känner till min adress. För en sekund tänker jag på mina barn och ångrar att jag gett mig in i detta. Men det är just för deras skull som jag skriver, för att de har rätt att leva i ett land fritt från rasism och högerextrem terror.

När jag vägrar låta mig skrämmas svarar Isak till slut, kanske det mest ärliga han skrivit under hela vår konversation. Allt är bara ett enda stort skämt för honom.

Vi kommer inte längre och jag behöver sova. Han slänger iväg en förolämpning och blockerar mitt konto. Isaks vänner skriver till mig, de försöker också intimidera och hota. Men även de tystnar snabbt. Jag är van, avtrubbad.

Jag går tillbaka till den kurdiska föreningens video och läser kommentarerna igen. Några som jag anmält har försvunnit, fler har tillkommit. Någonstans där ute finns det kanske en arg ung man som läser samma kommentarer som jag gör. För honom är det en bekräftelse på att han har rätt. För honom är uppmaningarna kanske tillräckliga för att han ska våga ta klivet över till handling.

Mina tankar avbryts av ett litet barn som vaknat till, lyckligt ovetandes om att det där ute finns de som vill bränna upp rötterna vi så försiktigt sått i detta land.