Vi vågar, vi måste
På lördagar har min äldsta son dans på folkets hus. Dansen leds av en ung extraknäckande tjej som lyckas frammana en orimlig nivå av entusiasm inför det femtio minuter långa passet fullt av samma dansrörelser hon gjort tio lördagar på raken. Oftast är det föräldrarna som dansar mer än barnen gör.
Några av oss känner varandra sen tidigare, vi har barn på samma avdelning på förskolan. När danspasset är över frågar jag en mamma där om hon ska till Gubbängen efteråt. Just ja, det är demonstration där idag, till stöd för den där föreläsningen som blev attackerad av högerextremister. Hon låter tveksam när jag berättar att jag ska dit med hela familjen. Vågar man? Hon är inte ensam om att ställa den frågan.
Det är inte en enkel fråga att besvara.
För några år sen åtalades en högerextrem man, hemma hade han sprängmedel och en lista på namn på personer som var hans måltavlor. Mitt namn fanns med på listan. Ett par år innan det skickade en annan högerextremist in ett bombhot till min arbetsplats, med ett tydligt meddelande om att det var en konsekvens av att de anställt mig. Vid ett annat tillfälle hade jag arrangerat en fest och flera personer på vägen till den vittnade om att de stött på en grupp unga män som högt skanderat att de skulle störta in på festen för att misshandla mig.
Lägg till detta de hundratals och åter hundratals hot och hatbrev jag fått, såväl digitalt som fysiskt, skickade till mig över de senaste femton åren. Alla med högerextrema motiv, allt för att tysta mig.
Men extremisternas skall är också värre än deras bett. De vet att vi andra är oändligt fler än vad de är, så målet är istället att bygga upp en bild av ett enormt våldskapital. De vill så ett frö i våra hjärnor, att den som inte passar in i deras mall, den som protesterar mot deras politiska projekt, den ligger i farozonen och gör bäst i att vara tyst.
Det finns två skäl till att tanken på att hålla käften aldrig har slagit mig. Först och främst är jag alldeles för tjurskallig och envis när det kommer till mina övertygelser och principer. Det andra skälet, som är det viktiga, är att jag vet att jag aldrig stått ensam.
Det är en tråkig klyscha, men den blir inte mindre sann för det.
I Gubbängen samlas tusentals av oss. Min son sover i barnvagnen och trots applåder och en massiv folkmassa som skanderar ¡no pasaran! rör han sig inte en millimeter. Talarna avlöser varandra, de kopplar dådet till en politisk kontext där en högerextrem ideologi får allt större inflytande.
För ett ögonblick, bara en sekund, fylls jag av uppgivenhet. Jag har hört det förr. Jag har stått här förr. Inget har blivit bättre sen dess.
Sen hör jag hur en av talarna på demonstrationen nämner de attackerade arrangörerna vid namn, hur den äldre kvinnan som bakat bullar till mötet fått andnöd av rökgranater som slungats in i salen, hur den engagerade mötesdeltagaren blivit misshandlad och sprayad med så kallad "försvarsspray". Hennes röst spricker och hon stannar upp. Det gör jag också.
Jag tänker på hur samma människor som utsattes för ett högerextremt dåd omedelbart efteråt samlade ihop sig och kom överens om att återuppta mötet. Inget, absolut inget, kunde hindra dem från att uppfylla sina demokratiska rättigheter. Det går inte att ta in det och känna annat än hopp.
Var inte rädd, det regnar åtminstone inte.
Min äldsta börjar röra på sig, en kvinna som står intill ger honom ett leende när han sticker ut huvudet från under barnvagnens överdrag. Han har en ansiktsmålning och ser ut som en tiger. I vårt hörn av demonstrationen är vi ett tiotal familjer med barn och barnvagnar. Vi gullar med rastlösa barn, vi grämer oss över samtiden, vi klagar på vädret och om det inte vore för slagorden som ekar över hela torget hade det varit som vilken lördag som helst.
Det är klart vi vågar. Vi måste. Och kan du inte komma för att det krockar med dansen på folkets hus, eller för att svärfar är på besök, ta då samtalet med din granne eller kollega. Säg, vilket skitväder vi har, och vilka ruttna rasister som försöker stoppa oss från att göra oss hörda. Tur att vi är starkare och fler. Tur att vi vågar, vi måste.