Hon var en soldat som inte skulle klaga
Två andra kvinnor följde med till sjukhuset, båda från samma guerilla som hon tillhör. Hon försöker dölja smärtan så gott det går under förlossningen. Hon tänker att hon är en soldat, hon vill vara modig. Smärtstillande finns inte, eller rättare sagt, det ges inte till någon som hon.
När hon inte längre kan hålla emot och skriker av smärta får hon skäll. Det hon klamrat sig fast vid i sina tankar får hon nu slängt i sitt ansikte.
– Du är en soldat, du ska inte klaga, säger kvinnorna som är där för att hjälpa henne.
En knapp timme efter födseln blir hon utskickad, det är bråttom att få ut henne från sjukhuset. De kör hem i en gammal jeep till lägret i bergen där de tillfälligt sökt skydd. Men innan de hunnit fram blir de anropade över radion, de säger:
– Kom inte tillbaka, de har bombat lägret.
Senare berättade de andra guerillasoldaterna att huset som hon, hennes man och nyfödda son skulle sovit i träffats av en granat. Hade hon fött en dag tidigare, eller en dag senare, hade de alla varit döda.
Istället fick hon gå under jorden och gömma sig med det nyfödda barnet. Det tog en vecka innan barnets pappa fick se honom för första gången. Det fortsatte regna granater.
De tvingas ta sitt livs svåraste beslut. Ett krig är ingen plats för ett barn, så deras nyfödda son, han som är så smal och sprätter med benen som en groda, lämnas bort efter bara en månad med sin mamma. De hinner träffas en gång till, i tio dagar, sen dröjer det över tre år innan barnet får se sin mamma igen.
Innan en mor får hålla om sin son.
Flykten tar henne till Sverige. Det är vinter när hon anländer, hon är hungrig, trött och kall. Med sig har hon fem dollar och ett ombyte. Hon skickas runt till olika flyktingförläggningar i landets norra delar. De ger henne en resväska och vinterkläder. Hon minns mottagandet som värdigt.
Senare ska hon starkast av allt komma ihåg mörkret när hon tänker tillbaka på den här tiden. Ett mörker olikt något annat hon upplevt innan eller efter.
De som bor på förläggningen får en liten slant varje månad som ska räcka till mat, kläder och allt annat man behöver för att överleva. Några av flyktingarna går ihop och köper mat tillsammans för att kunna få några kronor över. Ibland lyckas hon spara ihop till ett kort telefonsamtal.
– Mamma, jag vill träffa dig, säger rösten i andra änden av telefonen när hon ringer. Hon lovar honom att de ska återförenas.
Hon genomlider mörkret och ensamheten, i hopp om att hennes löfte till barnet ska infrias. Hon är en soldat, hon ska inte klaga.
Fyra dagar innan barnets fjärde födelsedag landar planet som bär honom och hans pappa på Arlanda. Hon väntar vid utgången. När de väl ser varandra tar barnets känslor över och han klamrar sig krampaktigt fast vid en man som gjort dem sällskap på flyget. En man han fram till dess inte sagt ett ord till. Han gömmer sitt ansikte, vågar inte släppa taget om mannens ben. Hon ler och frågar om han vill ha choklad, han lyfter sin blick mot henne.