Hopplösheten är vår främsta fiende

Förra veckan intervjuades författaren Gun-Britt Sundström i Söndagsintervjun i Sveriges Radio. Det väckte något inom Aftonbladets Eric Rosén, som skrivit om framtidstro och hopp. Detta med anledning av att Sundström i intervjun ger uttryck för en hopplöshet och en övertygelse om att människan inte har någon framtid. Rosén delar bilden, han saknar hopp och förstår inte hur någon kan känna annorlunda.

Nu är jag varken lika bildad som Björn Wiman på Dagens Nyheter som också skrivit om ämnet, jag fick fråga min fru om vem Gun-Britt Sundström är, och jag är inte heller lika skarp som Eric Rosén, men jag vet ett och annat om att tappa hopp. Och att finna det igen.

"Du är hoppet i ett IQ-fritt land
Du är drömmarna jag drömmer ibland"
Kent - Kärleken väntar

I sin text listar Eric Rosén område efter område där han tappat hopp, han tror inte längre på förändring och förbättring. Inget han listar är felaktigt, det globala klimatet är förmodligen kört på en nivå som kommer göra mänskligt liv som vi känner det ohållbart. Fascisterna är vid makten och skadan de gör oss kommer lämna djupa ärr som blir svåra om inte omöjliga att läka. Bara en dåre skulle känna hopp i den här hopplösa situationen.

Och ändå.

För några år sen led jag av dödsångest, starkt pådrivet av en känsla av att tiden rann ut för oss alla. Det handlade inte om mig, personligen, utan om alltet. Förmätet, jag vet. Men det var så det var, dödsångesten var inte resultatet av någon biologisk tickande klocka, utan konsekvenserna av en värld där politiken steg för steg bröt ner allt som gjort vår civilisation värdig och välfungerande. Allting kändes hopplöst.

Två saker bidrog till att bota såväl min dödsångest som min hopplöshet.

Det första var ilskan. Ilskan över världssituationen, våra ledares handfallenhet och den utbredda korruptionen hos makthavarna blev till slut så obarmhärtigt stor att den dränkte ut allt annat. Precis som Rosén har jag också barn, med föräldraskapet kommer nya kontaktytor där såväl sprickorna i samhället som välfärdens betydelse tydliggörs. Vad jag såg och upplevde blev så pass större än allt det teoretiska jag läst och lärt mig om innan. Det mullrande raseriet blev till ett utbrott utan slut.

För många är ilska en känsla att undvika till varje pris, men riktad rätt, hanterad, kan den vara den starkaste av motorer. Ingen muntergök, nöjd med sin sits, har någonsin förändrat världen.

Vilket för mig in på den andra saken som förvandlade mig till den eviga optimist jag är idag. I mitt raseri, i min ilska, vände jag mig till historien. Jag funderade på varför så många känner sig hopplösa idag och undersökte hur det kan ha varit för de som kommit innan oss. Kände demokratins förkämpar hopplöshet? Trodde de på fullaste allvar att vi någonsin skulle uppnå de rättigheter vi har idag? Vilka suffragetter kunde ens fantisera om den jämställdhet som genomsyrar Sverige, samtiden till trots?

Jag ringer mina pappa och frågar om han kände hopp, när han och peshmerga kämpade för frihet och de mänskliga rättigheter som många av oss tar för givet, klämda mellan två nationer med överlägsen militär makt som försökte ha ihjäl dem. Han berättar att deras politiska övertygelse bar dem, gav dem hopp om en bättre värld. Att han idag kan se resultatet av den kampen, även om det är med myrsteg så går det framåt. Och efter en kort föreläsning om hur socialismen kommer leda oss till ljuset landar han i ett sista medskick:

Nu ser vi tydligt allt som är fel, vi vet vad som behöver göras och då måste vi kämpa. Vi måste hoppas.

Att du bär på känslan av att allt är förgäves, att allting är hopplöst, är en seger i sig för de som vill se vår värld brinna. Ingen är immun mot den, men vi måste hjälpas åt och se till att den inte slår rot i våra hjärtan. Hopplöshet leder allt för ofta till apati, och därmed är den vår främsta fiende. Jag säger vår, för det är viktigt att understryka att hopplöshet är något som också enkelt kan mildras om inte botas helt genom gemenskap.

När du inte längre känner hopp, då får andra bära hoppet åt dig. Tills du finner det igen. Jag hoppas att du finner det igen.