L’Amour Ausländer eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska musiken
Det är en stekhet dag i slutet av maj, jag läser att låten L'Amour Toujours kidnappats av fascister. I en video som sprids globalt brölar en grupp högerextrema en ny text de själva hittat på över den trallvänliga melodin , ”Ausländer raus. Deutschland den Deutschen", översatt till svenska blir det "Utlänningar ut, Tyskland åt tyskarna". Jag kan inte låta bli att skratta.
L'Amour Toujours av Gigi D'Agostino har varit en favorit sen jag först hörde den runt millenieskiftet. Trots att jag vid den tiden var ett stenhårt hiphophuvud var basgången och den euforiskt kärlekslyckliga texten omöjlig att motstå. Sen trillade den ur rotation, fram tills 2018. Då träffade jag kvinnan som idag är min fru. Vi föll handlöst för varandra direkt och som man gör när man är kär så delade vi med oss av musik, låtar som påminner om den andre, texter som beskriver känslorna i ens bröst. En sådan låt var L'Amour Toujours.
I still believe in your eyes
I just don't care what you've done in your life
Baby, I'll always be here by your side
Don't leave me waiting too long, please, come by
Bara veckor efter att vi träffat varandra reste vi iväg till Frankrike. Vi vandrade hand i hand längs floden Seine i Paris och pratade om allt mellan himmel och jord. Gatorna var fulla av folk, lockade till flodens kant av den tryckande sommarvärmen. En ung man kom fram till oss med ett leende, på perfekt engelska frågade han artigt om vi var intresserade av att köpa diverse droger, när vi avböjde bad han om ursäkt för att han stört vår promenad och tackade för sig. Typiskt Paris att ha världens trevligaste knarklangare. Till slut hittade vi en plats vid vattnet för oss själva och satte oss ner. En grupp ungdomar satte sig ner på en filt några meter bakom oss, de spelade musik från en bärbar högtalare. Våra blickar möttes när vi hörde de familiära tonerna.
I still believe in your eyes
There is no choice, I belong to your life
Because I, I live to love you someday
You'll be my baby and we'll fly away
Sen dess har L'Amour Toujours varit vår låt. Det var den som spelades på piano under vår vigsel, det var den jag spelade för vår förstfödda när han låg i magen. Det var L'Amour Toujours som jag nynnade på när jag vaggade mitt andra barn till sömns ikväll. Den är vår, lika mycket som den är så många andras, andra som bär kärlek i sitt bröst för sin nästa.
Fascismen har sällan lyckats skapa någon egen kultur av värde. I modern tid har dess anhängare dessutom, i eran av viralitet och memekultur, en tendens att försöka förvrida andras verk till att symbolisera deras smutsiga ideologi. Ett mer välkänt exempel är den tecknade figuren Pepe The Frog som approprierades av den så kallade "alt-right"-rörelsen, vilket prompt fick skaparen Matt Furie att döda karaktären.
Men, jag vägrar låta fascisterna ta vår låt ifrån oss. De har inte den makten. Just nu kallas L'Amour Toujours för "rasistlåten" i media, och i flera delar av Tyskland har den förbjudits helt. Det är en helt vansinnig utveckling och knappast ett effektivt sätt att möta fascismen. För dem är denna sång ingenting, de kan hitta tusen nya att skrika rasistiska slagord över. Men för oss har den betydelse.
“My song is about a wonderful, great and intense feeling that connects people. It is love” - Gigi D'Agostino
I sin kärna handlar fascismen om att begränsa människors liv. Visst, syndabocken som ska mobilisera och rekrytera folk till denna människofientliga ideologi är ofta "Den Andre", invandraren, muslimen, juden. Men fascismen slutar aldrig där, det är alla som den kan utöva makt över som ska begränsas. Våra liv ska göras mindre, enbart så kan fascismen upprätthållas. Genom kontroll, genom terror.
Låt inte vår sång, din sång, om kärlek falla offer för deras hat. Spela musiken du vill, sjung med ännu högre till texten.
Every day and every night
I always dream that you are by my side
Oh, baby, every day and every night
Well, I said everything's gonna be alright
Och för att vara på den säkra sidan kan du alltid följa upp med Bella Ciao.