Rusty och konsten att omkullkasta världen

Varenda cell i min kropp säger att jag borde ge upp. Mina blåslagna armar orkar knappt stå emot påfrestningen och jag kan inte avgöra om ett revben spruckit eller om det bara är smärta från trycket på bröstkorgen. Jag kan inte röra mig och det blir allt svårare att andas. Det är med andra ord ett helt vanligt judopass.

Det är självklart inte alltid så tufft, jag skulle säga att det förmodligen är raka motsatsen för de flesta. Men jag tenderar att glömma bort min ålder, att jag inte är så stark som jag tror och att helt enkelt ta det lite lugnare. Sen finns det något annat där också, något uråldrigt som går igång under sparringen, när vi brottas om överläget på judomattan. Reptilhjärnan tar över och plötsligt är varenda liten krämpa helt bortblåst, kroppen går på ren överlevnadsinstinkt. Det är inte lika vanligt att det händer när man står på löpbandet på gymmet. Då vill mest reptilhjärnan gå hem och äta en semla.

Efter passet bugar vi, kramas och pratar om allt möjligt från hur vi ska överleva evighetssnorandet från småbarn till vilket judokast som lämpar sig bäst för att överleva en björnattack. Under tiden vi har tränat har Ann Löf, en legend inom svensk judo, farit in och ut ur lokalen för att fixa inför ett kommande årsmöte. Jag och en annan glad amatör pratar om föregångare inom judon och Ann frågar om jag sett affischen från det första världsmästerskapet i judo för kvinnor som pryder en av väggarna i gymmet.

Jag hade sett affischen tidigare och trodde att det var en utskriven kopia. Jag hade fel, den är ett original vilket det gulnade pappret vittnar om. En bit ner på affischen, skrivet i mycket liten text, kan man läsa att turneringen organiseras av "Rusty Kanokogi".

Rena "Rusty" Kanokogi, född Glickman, var en amerikansk tjej med judiskt påbrå som föddes bara några år innan andra världskriget bröt ut. Hon kom från vad man enklast kan beskriva som ett trasigt hem. Redan vid sju års ålder tvingades hon börja arbeta för att tjäna in pengar till familjen och i tonåren var hon ledare för ett gatugäng som kallades för The Apaches. Livet var stökigt, fullt av konflikt och fattigdom.

När hon var tjugo år gammal visade en bekant till henne en teknik han lärt sig från kampsporten judo, trots att han vägde mycket mindre än vad hon gjorde så lyckades han kasta henne med lättnad. Den lilla demonstrationen blev början på en resa som inte bara förändrade Rustys liv utan också hela världen.

Rusty började omedelbart att träna judo och bara fyra år senare ställde hon upp i en turnering som arrangerades av YMCA. Det var inte uttalat att kvinnor inte fick tävla, men det var helt enkelt aldrig några kvinnor som försökt vara med. Så Rusty band brösten, klippte håret kort och hoppades att ingen skulle se att hon inte var en man. Hon var med som ersättare för en grupp som tävlade tillsammans i turneringen och när en av männen skadade sig fick hon kliva in. Hon vann sin match och gruppen gick vidare till att vinna hela turneringen. Men när medaljerna hade delats ut ställde någon frågan till henne om hon var en kvinna. Hon svarade ja och arrangörerna tog då omedelbart ifrån henne förstapriset.

Det blev inte slutet för Rusty, utan bara början på en revanschhistoria utan dess like. När hennes möjligheter att utöva judo i USA uttömts gav hon sig i början av 1960-talet till judons hemland, Japan. Där började hon träna i Kodokan, judons födelseplats etablerad av kampsportens grundare Jigorō Kanō.

På den tiden fick inte kvinnor och män träna tillsammans. Men efter att Rusty på väldigt kort tid besegrat alla andra kvinnor som tränade där blev hon den första kvinnan någonsin att få träna med männen. Hon tog svart bälte, fortsatte träna, gifte sig med en annan judoka och återvände hem till USA där hon arrangerade en rad turneringar. Siktet var dock satt på något mycket högre än så.

1980 tog Rusty ut ett lån på sitt hem och använde pengarna till att arrangera världens första kvinnliga världsmästerskap i judo. Tack vare hennes ansträngningar och eviga driv lyckades hon även få igenom att kvinnor skulle få tävla i judo som en del av de olympiska spelen.

Femtio år efter att YMCA tog ifrån Rusty den första medaljen hon vann beslutade de att ge henne en guldmedalj och hedra hennes livsverk. Lite mer än ett halvår senare gick hon bort i cancer.

Rustys historia är inspirerande, den är också en påminnelse om hur alla inte kämpar på samma villkor. Fattigdom, diskriminering och gamla hierarkier har satt stopp för många potentiella stjärnor som aldrig fått en chans att visa vad de går för. Vi kan inte alla vara lika tuffa som Rusty, men vi måste göra vad vi kan för att alla ska få möjlighet att testa, att utvecklas och visa vad de kan bidra med.

Och Ann då, den snabbkäftade eldsjälen som är lika vass på judomattan som hon är i snacket? Jo, hon började också sin karriär under tiden då kvinnor inte tilläts tävla. Mycket tack vare hennes tränare, Solveig Malmkvist Bennerström, fick Ann och några andra tjejer möjligheten att tävla i början av 1970-talet. Sen dess har Ann Löf hunnit med att ta 22 SM-guld (!), hon är den första svenska kvinnan att ta en internationell mästerskapsmedalj i judo och har deltagit i flera VM.

Lagom tills att hon fyllde 66 år, en ålder då de flesta av oss räknar timmar till pension och att lata oss på sofflocket blev Ann den högst graderade nu levande kvinnan i Sverige, den andra svenska kvinnan någonsin förutom hennes tidigare tränare Solveig Malmkvist Bennerström att inneha graden 7 dan i judo. Förra året vann hon dessutom pris som Årets Eldsjäl. Ann håller fortfarande nästan dagligen träningar för barn och unga, personer med funktionsnedsättningar och för glada vuxenmotionärer som jag.

När något värker efter ett tufft träningspass så hjälper det att tänka på att jag åtminstone inte stoppas från att delta på lika villkor i något jag älskar. Det enda hindret jag måste ta mig förbi är alla år av stillasittande framför datorn som satt sina spår i kroppen, men även det kan man överkomma med lite vilja och ambition.