Så vänder man en människa

På mitt 75:e träningspass i judo ber Johan mig att göra en kullerbytta. Det är runt lunch en varm junifredag och Johan leder passet där vi är strax över en handfull glada vuxenmotionärer som deltar. Lokalens stora fönster vetter mot solsidan och min gi, dräkten man tränar judo i, känns nästan kvävande i värmen.

Just idag har Johan en allvarlig min som är ovanlig för honom. Det finns i vanliga fall alltid utrymme för skämt och skitsnack med honom, han är snabb på att bjuda på ett avväpnande leende för den som behöver det. Men idag är minen fokuserad, sammanbiten. Det är först när han ber mig demonstrera hur man vänder någon från mage till rygg som jag inser varför han är så seriös, och med kunskapen kommer också en förlamande panik. Pressen, värmen och ansträngningen lamslår min hjärna fullständigt. Hur vänder man en annan människa från mage till rygg? Hur hamnade jag här?

Strax innan min fyrtionde födelsedag började jag träna judo. Snart ett år och 75 träningspass senare kan jag bara beskriva det som att judon har tagit över mitt liv. Det har funnits få intressen i mitt liv som slukat mig hel på detta sätt, som konsumerat all min lediga tid och tankekraft. Av allt jag älskat är det bara skrivandet och judon som kommit upp i denna nivå.

Hemma skämtar jag med min fru om att jag kramas mer med judokas än jag gör med henne.

När jag inte tränar läser jag böcker om judo och sportens historia. Min fru, med sitt eviga villkorslösa stöd för allt jag tar mig an, har satt upp en tavla som föreställer Gokyo no Waza, judons standardtekniker, på väggen hemma. Dagligen delar jag och andra judokas judovideor med varandra, diskuterar tekniker och planerar framtida träning ihop.

Vi har också byggt en vänskap ovanpå judon som grund. Samma personer som på mattan försöker bryta min arm eller kasta mig i backen så hårt att jag tappar andan hör också av sig för att fråga hur jag mår, de vill ses och hitta på något kul med våra familjer. Människorna jag träffat genom judon vet ofta mer om mig och min vardag än många andra jag känt längre och genom andra sammanhang. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på, men judon har en tendens att skala bort fasaden, det tar fram en människas innersta och gör tydligt vad som är viktigast i livet. Där, när kroppen pressats till sin gräns, ligger essensen av vår existens. Där har vi mött varandra som fränder och byggt en vänskap olik andra.

Tillbaka till det 75:e träningspasset. Jag vet varför Johan är så allvarlig, och jag vill knappt tro att det är sant. Att det händer just nu.

I ren och skär panik väljer jag att försöka demonstrera en vändning som inte bara är onödigt komplex för min nivå, den förlitar sig dessutom på att man ska göra en manöver som lägger stor ansträngning på en axel jag skadat tidigare. Jag ignorerar smärtan, låtsas som att jag vet vad jag håller på med, som att det här inte bara är något jag gjort en handfull gånger och mest sett online. Fake it til you make it.

Hjalmar agerar uke, mottagaren av en teknik, och följer vänligt med i vändningen. Han exemplifierar en av judons grundpelare om ömsesidig nytta och jag viskar ett snabbt tack till honom för det. Nästa steg är att demonstrera olika kast och stående tekniker. Johan ber mig välja ett av de ord som utgör värdegrunden för vår judo och förbereda mig för att beskriva vad det innebär för mig. I ett försök att vara svår och visa mig på styva linan så väljer jag ordet "mod". Jag tänker att jag kan beskriva hur det i en kampsportskontext kan vara något som för mig bryter mot den stereotypa bilden av mod. Att det inte bara handlar om att göra en våldsam handling, att vara en modig krigare, utan att ha mod att be om hjälp eller visa sig svag. Mot slutet av passet sitter vi i ring och Johan ber mig berätta vilket ord jag valt och hur jag tolkar det.

Det som kommer ut är mest ett löst sammanhängande svammel.

Det jag ville säga, det jag känner i hjärtat, är att den dagen jag tog mod till mig och klev ut på mattan förändrat mitt liv. Judon har gett mig vänner, förebilder och vägledning. Jag har hittat ett hem utanför mitt hem.

Johan tar till orda och bekräftar det vi anat, att det rör sig om en gradering. Det vi har fått demonstrera har varit ett slags prov, för att se om vi når upp till nästa nivå. Jag och en till kamrat på en mycket högre nivå har fått visa vad vi kan och det har bedömts vara tillräckligt. Johan ger oss varsitt diplom, jag får äran att gå upp från gult till orange bälte.

Han berättar också att det är första gången han fått glädjen att gradera någon. Att få vara bland de första Johan graderar är en svindlande ära i min värld. För mig är han inte bara en tränare och vän, han är också en mentor. Att kliva upp en grad förvandlades där och då från att ha klarat av de kriterier som satts, till att försöka, i framtiden, leva upp till den judoka jag vill vara i hans ögon.

Det är något som innebär så mycket mer än att behärska kampsportens tekniker. En god judoka införlivar och förkroppsligar judons grundpelare: maximal effektivitet och ömsesidig nytta.

Under det knappa året jag tränat judo har jag haft nöjet att få besöka flera kampsportsklubbar runt om i landet. Hos Göteborgs judoklubb fick jag utöver bra träning också givande diskussioner om hur man kan samarbeta med övriga civilsamhället för att skapa en inkluderande och välkomnande miljö inom judon. I norra Sverige bjöd IKSU Kampsport och Umeå Kampcenter på oerhörd vänlighet och ödmjukhet, där även deras mest luttrade och erfarna utövare visade nyfikenhet för det lilla jag hade att hämta ur min verktygslåda.

Det finns en kamratanda som är öppen för alla som vill att ta del av, det enda som krävs är att du ger tillbaka vad du får.

När det 75:e passet är över längtar jag som ett barn på julafton efter att få berätta för alla i min omgivning att jag kommit ett steg närmare att förstå judo på riktigt. Min gode vän Pelle som påbörjade sin resa inom judon ungefär samtidigt som mig och som lagt ner vansinniga mängder blod, svett och tårar har redan tagit orange bälte. Jag biter mig i fingrarna för att inte störa honom med tusen meddelanden om att jag också följt efter.

Mest av allt ser jag fram emot att få visa min äldsta son diplomet och bältet. Han har på sina fem och ett halvt år redan hunnit få in arton månader av judo. Då och då brukar jag fråga honom om han tror att jag kommer klara av att ta en högre grad. Hans svar är oftast "förmodligen inte", vilket har kommit att agera som min egna personliga variant av "memento mori". Det är nyttigt att ha någon i ens liv som håller en ödmjuk, trots allt är ödmjukhet ett av judons värdeord.

När han kommer hem efter förskolan upptäcker han omedelbart bältet och hans ansikte spricker upp i ett enormt leende. Hans blick uppfyller en förälders högsta dröm, när han ser på mig med stolthet.