Vad jag pratar om när jag pratar om judo

Efter min andra föräldraledighet kom jag tillbaka till jobbet lagom i tid för en hälsoundersökning som företaget bjussade på. Jag tänkte, det kan inte skada. Jag mådde toppen och det är skönt att få ett kvitto på det. Det visade sig att jag inte mådde "toppen", faktum är att mina värden snarare var i botten. Högt blodsocker, höga kolesterolvärden. Och just ja, återkommande ryggskott och smärta i axlarna från att sitta vid datorn för mycket. För att inte nämna allt som kommer med att ha två småbarn: sömnbrist, stress och småätande.

Rekommendationen från vården var tydlig: du behöver lägga om ditt liv. Ät bättre, rör på dig, sov längre (lycka till med det).

Att lägga om kosten var enkelt, jag har alltid haft enkelt för att sluta med saker. Det finns säkert något drag av masochism i mig som njuter av att neka mig själv något jag verkligen vill ha. Men det har hjälpt mig sluta med nikotin, alkohol, kaffe (det är denna flest brukar reagera negativt på att jag slutat med) och nu även socker. Att börja med något, i detta fall träning, var inte lika enkelt som att sluta med annat.

Jag har aldrig tyckt träning varit särskilt kul, av flera skäl. Styrketräning är dötrist, ingen sport har intresserat mig och jag har aldrig fått det där mytomspunna "runners high". Men jag tvingade mig ut ändå, alternativet var diabetes och att dö i förtid. Vilket bara är snäppet värre än löpträning.

Efter fyra månader tog jag ett nytt blodprov och såg fram emot att kunna skryta för omvärlden om hur enkelt jag lagt om mitt liv och blivit en hälsosam person. Det blev inte riktigt som jag tänkt. Även om proverna visade en halvering av kolesterolen så hade blodsockernivån inte rubbat sig det minsta. Läkaren som ansvarade för uppföljningen av resultatet lät måttligt imponerad när hon ringde upp mig.

"Och du undviker socker och äter nyckelhålsmärkt? Hur är det med träningen då?"

Jag berättade för läkaren om hur jag cyklade någon gång i veckan, gick till utegymmet ibland. Jag kunde höra hur hon höll kvar leendet men tonen hårdnade något ändå.

"Antingen så börjar du träna som du aldrig tränat innan, eller så kommer du med största sannolikhet utveckla diabetes"

Mina sporadiska cykelutflykter och enstaka övningar på utegymmet tills jag blir för nervös av att någon ska se hur jag gör fel räckte alltså inte. Det behövdes något mer, något mer än jag någonsin gjort, något som jag skulle kunna hålla kvar vid och vem vet, kanske till och med finna nöje i.

Samma vår som jag upptäckte att min kropp förrått mig och omvandlat all kexchoklad jag småätit till en potentiell för tidig död satte jag mitt äldsta barn i en ny fritidsaktivitet. Efter att han provat på dansgympa och annat med inte särskilt stor framgång så kom turen till judo. En sport jag då inte visste särskilt mycket om, men jag hade hört gott om klubben och aktiviteterna de ordnade för barn och unga skulle vara väldigt roliga. Dessutom hade jag läst en hel del forskning som visade på att kamplekar var väldigt positiva för barn och unga.

Familjejudo som det kallas gick ut på att barnet deltog i övningar ihop med sin förälder. Nu kanske läsaren av detta har en bild i huvudet av vuxna och barn som står uppradade och övar kampsportstekniker på varandra. Så är inte fallet.

Familjejudo går ut på att man leker ihop med sitt barn på en gigantisk judomatta. Ibland, väldigt sällan, finns det något drag av faktisk judo i det hela. Men för det mesta går det ut på att leka och ha kul. Mitt barn var som förtrollad av det. Mycket tack vare det oerhört duktiga ledarna som höll i träningen, de förstod vad som krävdes för att hålla kvar ett barns fokus och att det är omöjligt att kräva fullständig koncentration från alla barn hela tiden.

När hösten kom tog jag mod till mig och bestämde mig för att inte bara nöja mig med kullerbyttor och låtsasbrottning med fyraåringen, utan prova på judo själv.

Mitt första pass dök jag upp i vanliga träningskläder hos IK Södra, en av Sveriges största och mest framgångsrika judoklubbar. Det var där Tara Babulfath började, hon som tagit Sveriges första och enda OS-medalj i judo, och det är där Ann Löf som blev Årets Eldsjäl 2025 är verksam som ledare. Träningslokalens väggar dignade av pokaler och medaljer, vilket inte minskade pressen att dyka upp som nybörjare och ta plats på mattan. Så, jag stod kvar vid sidlinjen och såg vilsen ut i hopp om att någon ansvarig skulle gissa att jag var där för att träna. Men mitt gråhåriga jag måste istället sett ut som att jag var där för att plocka upp mitt barn från det föregående träningspasset, för tränarna satte igång nästa pass medan jag fortfarande stod och tittade på. Till slut frågade jag en av ungdomarna som precis klivit av mattan och lämnat plats för gubbar som jag om de visste vem jag skulle prata med.

Hon sprang och hämtade en av tränarna som prompt välkomnade mig med ett enormt leende, han spillde ingen tid utan tog med mig till förrådet.

"Ska du träna judo behöver du ha en judogi" sa han medan han letade fram en traditionell judodräkt i min storlek. Judogi som den heter kan också dubbla som badrock ifall man verkligen är i nöd. Tränaren hjälpte mig få på rocken, knöt bältet åt mig och skickade ut mig på mattan. De andra deltagarna, eller judoka som utövare av judo kallas, var i full färd med att jogga runt i en cirkel runt lokalen. Jag klev in bredvid två personer som såg ut att ligga nära mig i ålder, båda välkomnade mig med breda leenden.

Den vänligheten har kommit att prägla hela min erfarenhet av judo. När vi väl kom in på mer krävande övningar och jag låg sist, långt efter alla andra, möttes det bara av stöttande ord från såväl andra judoka som tränare, ihop med en försäkran om att alla varit där eller kommer vara där en dag. Sist på mattan att bli klar, kämpandes med att lära sig en ny teknik, brottandes med en kropp som kanske inte är lika ung och stark längre.

Mot slutet av det första träningspasset höll jag på att spy av utmattning. Hela min kropp värkte av att öva fallteknik, av att bli kastad, av att använda muskler jag inte använt på länge för att kasta andra. Jag vaknade mitt i natten med en oerhörd smärta i hela kroppen och kunde inte somna om för att det gjorde så ont. Och jag räknade ner sekunderna till nästa pass med en enorm längtan.

Jag tänker inte beskriva judons alla spelregler, för att jag knappt förstår alla själv, eller hålla ett långt utlägg om dess historia. Däremot vill jag lyfta några principer som judo vilar på enligt Kanō Jigorō, mannen som skapade kampsporten. Han var inte bara grundaren av judo utan även en välrespekterad lärare, och senare även utbildningsminister, vilket jag tror påverkade hur han utformade judon. Judons viktigaste princip är oundvikligen Seiryoku-Zenyo, vilket översatt från japanskan betyder "maximal effektivitet med minimal ansträngning". Det handlar inte bara om hur man bäst använder tekniker inom kampsporten utan även på vilket sätt man gör mest nytta för samhället. Det som kräver minst resurser, men ger bäst effekt kan gynna samhället mer än det som slösar med energi. Logiskt.

Det andra benet är Jita-Kyoei, som på svenska översätts till "ömsesidig nytta och välstånd". Även det handlar om mer än bara hur vi agerar inom sporten, där vi hjälps åt, turas om och lär oss tillsammans. Det handlar också om att judo är ett verktyg för att vi ska uppnå vår fulla potential, och att vi ska använda den potentialen för att förbättra samhället för oss själva och de runt oss. Enligt denna grundprincip får framsteg inte ske på andras bekostnad.

“As long as we coexist, each member of society and the groups organised within must function in harmony and cooperation with the others. Nothing is more important than living prosperously together. If everyone acts with the spirit of mutual cooperation, each person's work benefits not only himself, but also others and attaining this together will bring mutual happiness. Activities should not be engaged in simply for self-interest.”
- Kanō Jigorō

Min politiska övertygelse är ingen hemlighet, så att detta är en central princip för judo tilltalar mig något enormt.

På många sätt har judon kommit att symbolisera en motsats till de omtalade högerextrema "aktivklubbarna". Deras fokus på egen vinning, på våld och gynnandet av fåtal står i stark kontrast mot judons principer om ömsesidigt välstånd. Det syns tydligt bland utövarna, de judoka som bjuder på sin tid och som ställer upp villkorslöst för att hjälpa nya utövare, att principen inte heller tas för givet som ett menlöst värdeord.

Det här är vad jag pratar om, när jag pratar om judo.

Jag pratar om Internationella Judoförbundets flyktinglag, där svensk-afghanska judokan Habiba Bayati är med, som arbetar för att stärka flyktingars roll och öka solidariteten mellan grupper.

Jag pratar om Rena "Rusty" Kanokogi, som klädde ut sig till man och vann en judoturnering där kvinnor inte tilläts att tävla. När det framkom att hon var kvinna tog de ifrån henne medaljen, men hon gav sig fan på att inte låta det hindra henne. Hon blev den första kvinnan att träna med männen i Kodokan, hon arrangerade det första världsmästerskapet i judo för kvinnor och hon fick tillbaka sin medalj från den där första turneringen 50 år senare.

Jag pratar om Judo4Balance, som lär äldre falltekniker från judo så att de minskar risken att skada sig. Jag pratar om fallforskaren Karin Strömqvist Bååthe, som med sin forskning och sitt uppdrag hjälper fler att undvika skadliga fall. Rekommenderar för övrigt starkt att ni tittar på det länkade klippet och ser med vilken glädje hon lär ut de rätta teknikerna.

Jag pratar om alla de ideellt engagerade ledarna som håller i judopass för allt från barn till pensionärer. Som varje dag ser till att lokalerna är redo för träning, som arrangerar läger och turneringar, som välkomnar och hjälper såväl nybörjare som veteraner. Alla de judoka som tagit tid ur sin egen träning för att hjälpa andra, som bidrar till en välkomnande och inkluderande atmosfär.

Jag pratar om en sport som lyckats fånga mig när ingen annan lyckats. Eller rättare sagt, en sport som fått mig på fall. Det här är vad jag pratar om, när jag pratar om judo.