När biblioteken försvinner kommer de aldrig åter

En bild på mig med mina föräldrar i början av 90-talet, tagen i Eskilstuna.
Jag och mina föräldrar i början av 90-talet i Eskilstuna.

För de flesta svenskar är Ivanhoe en del av en, i internationella sammanhang, märklig nyårstradition. För mig är berättelsen om korsfararens kärlekskval kopplad till något helt annat. Jag mötte Ivanhoe på ett bibliotek, på vägen in till det svenska samhället.

Efter att min familj återförenats i Sverige, en historia för en annan gång, beslutade mina föräldrar sig för att skapa en ny framtid i Eskilstuna. Det var början av 90-talet, tuffa tider förvisso men på de flesta andra sätt ett paradis jämfört med kriget och folkmordet vi flytt ifrån.

Grundskolan där jag gick, Lagersbergsskolan, hade en stor drake med blått huvud på skolgården. Fortsatte man förbi den kom man till Lagersbergsskolans bibliotek, och bortom det låg gymnastiksalen och en stor grusplan där vi spelade fotboll och vintertid kunde åka skridskor. Jag var vad man skulle kalla ett läshuvud och spenderade oändligt mycket mer tid på bibblan än på bollplan.

Tidigt fastnade jag för de mest fantasifulla historierna. Trollkarlen från Oz, Berättelsen om Narnia och böckerna om Övärlden av Ursula K. Le Guin. De trevliga bibliotekarierna var alltid redo att hjälpa mig hitta något nytt. Snart hade jag lyckats ta mig igenom alla böcker med drakar, magiker och riddare på omslaget eller i titeln. Till slut föreslog en av bibliotekarierna Ivanhoe, förmodligen i ren desperation. Den handlade ju trots allt om riddare.

Jag tog mig knappt igenom tio sidor innan jag gav upp. Nä, medgav bibliotekarien när jag lämnade tillbaka den, den var nog lite för svår för ett barn i min ålder. Istället beställde hon några andra böcker från ett annat bibliotek, kanske skulle någon av dem falla mig bättre i smaken.

Utan biblioteken hade jag inte varit där jag är idag.

Böckerna stärkte mina kunskaper i det svenska språket, lät mig komma ikapp vad jag missat i mina första år och gav mig upplevelser som alla barn borde få vara med om. Kulturen jag kunde ta del av där har format mig, och det är en kultur min familj aldrig skulle haft råd med annars.

Mellan 1998 och 2020 har man lagt ner 435 bibliotek i Sverige. Var fjärde folkbibliotek har försvunnit, det visar en granskning utförd av Tidningen Vi. Enligt Lärarstiftelsens rapport "Biblioteksdöden" har minskningen inte avtagit utan ca 20 folkbibliotek per år försvinner. Dessutom visar deras rapport att vi har en massiv kris i skolan, där enbart 15 procent av fristående gymnasier erbjuder sina elever ett bibliotek, jämfört med hela 80 procent av de kommunala gymnasieskolorna. Siffran borde självklart vara 100 procent för alla barn.

Biblioteken är en av våra viktigaste institutioner, de är lika mycket frukten som bäraren av hela vår civilisation. De är en portal till världar, såväl fiktiva som faktiska, som många av oss annars aldrig skulle tagit del av.

För varje bibliotek som försvinner så minskar våra möjligheter att bygga ett bättre samhälle.

Mest skrämmande är tanken på att om biblioteken försvinner så får vi dem aldrig åter. I tider då vi enbart ska skära bort, minska möjligheterna till fri bildning, och privatisera allt som inte är fasthugget i sten, så utgör biblioteken en oas som aldrig skulle få existera om de föreslogs idag.

Ansvaret att vända denna utveckling ligger på politikerna. Det handlar inte bara om resurser, det måste också till ändringar i lagen. Idag säger Bibliotekslagen att det bara krävs ett bibliotek i varje kommun. Lagen nämner bara skolbibliotek i en enda mening, där det framgår att elever ska ha tillgång till ett skolbibliotek. Vad det innebär i praktiken är att folkbiblioteken används för att täcka det kravet.

I nästan en tredjedel av landets kommuner finns det inte ett enda skolbibliotek.

Det är ingen omöjlig ekvation som krävs för att rädda biblioteken och stärka våra barns möjligheter till kunskap och bildning. Debatten fylls titt som tätt av diskussioner om vilken litterär kanon som ska få styra i skolan, men vad spelar det för roll vilka böcker vi vill att barnen ska läsa om de inte likvärdigt och enkelt kan ta del av dem? Hur kan vi förfasas över hur unga killars läsning minskar, samtidigt som vi gör oss av med det bästa sättet för dem att upptäcka sin läslusta?

Jag har fortfarande inte läst Ivanhoe, men när andan faller på så vet jag att den, och alla andra världar, finns där, i en hylla på biblioteket. Redo att utforska för den som vill.